Se inte bort

(Flickr: eflon)

Vintern 2012 tog sig minnesjuka Eila ut från servicehemmet där hon vårdades. Under eftermiddagen vandrade hon omkring i Helsingfors utan värmande ytterkläder mitt i rusningstrafikens människomassa. Ingen stoppade henne, ingen erbjöd henne sin hjälp. Då Eila slutligen hittades var hon så svårt nedkyld att hennes liv inte längre gick att rädda.

Att någon går vilse ute i skogen och fryser ihjäl går ännu att förstå, men när det sker i en storstad mitt bland tusentals människor är det inte lika lätt att ta det till sig. Är det verkligen så här vårt samhälle har blivit? Eller var det ändå bara en engångsföreteelse, ett av flera olyckliga omständigheter bestående ödesdigert sammanträffande?

I vintras riggade HelsingforsMission upp dolda kameror och använde en skådespelare som likt Eila förvirrat vandrade omkring i nattlinne mitt i stan i minus åtta graders kyla. Situationen gick inte att missförstå, och tyvärr talar också det filmade materialet sitt alltför tydliga språk. Jag vet inte hur mycket som klippts bort, men under den tid som visas stannade inte en enda person upp för att fråga hur det står till.

Inte en enda. Bryr vi oss verkligen inte om en medmänniska ens då hon är i uppenbar nöd?

Eila är inte ensam. Det finns flera äldre som inte klarar sig själva, som inte vet vem de är eller vart de är på väg. Så illa som i filmen är det nödvändigtvis inte ändå. Det finns betydligt fler berättelser om hur till och med hela samhällen ställt upp för att leta i stället för att bara vända sig bort. Som den naturliga sak det också borde vara.

Det mänskligt goda visar också en liknande norsk film exempel på, där ett barn utan vinterrock sitter på en busshållplats mitt i Oslo. Det är tydligt att pojken fryser, han har varken rock, mössa eller vantar. Förvånande och glädjande nog blir han erbjuden allt från vantar och halsdukar till tröjor och rockar. Efter att ha iakttagit situationen en stund vill alla hjälpa pojken, både unga och gamla, män och kvinnor. Det finns alltså hopp.

Det sägs ibland att taxichauffören eller läkaren är den enda sociala kontakten för många äldre. Även om det kanske görs i en halvt skämtsam ton ligger det ett stort mått av sanning i påståendet. Vi hör ofta berättas om de glada pensionärerna som är aktiva med minst hundra olika saker, men den sorgliga sanningen är att ensamheten bland de äldre är betydligt vanligare än vi tror.

Ensamheten utgör en klar hälsorisk och på frågan om man kan dö av ensamhet är svaret ett entydigt ja. Att ständigt känna sig ensam ökar enligt undersökningar risken att dö i förtid med många procentenheter. Ensamheten gör att sömnen försämras, blodtrycket förhöjs samt att risken för minnesstörningar och depression ökar. Varannan dag begår en person över 65 år självmord i Finland. Orsaken är ensamhet.

Låt därför inte Eila vandra ensam – varken då hon gått vilse på stadens gator eller då hon sitter utan sociala kontakter i sitt hem.

Camilla

(Texten ingick som kolumn i tidningen Östra Nyland 27.3.2014)