Delarna som bildar helheten

(Flickr: gosheshe)

Om du måste tillbringa en månad på en öde ö, vem skulle du ta med dig då? Stanna upp en stund och fundera på saken.

Idag hittar man knappt en beskrivning av de största trenderna för år 2014 utan att stöta på orden samhörighet, gemenskap eller samverkan i någon form. Det gäller såväl affärsvärldens strävanden efter högeffektiva lösningar genom partnerskap och samverkan som den mer idylliskt uppmålade bilden av en gemenskap och samhörighet som hör ihop med vårt boende eller vår miljö.

På större tillställningar sätter vi oss gärna vid samma bord som de trygga arbetskamraterna och läser man tidningarnas kontaktannonser söks ofta likasinnade vänner eller partner. De som åker husbil hälsar på varandra – inte bara av artighet, utan för att man hör ihop och delar liknande erfarenheter. Vi-känslan är stark och den driver oss i fler situationer än vi tror.

Jag har under årets första månader fått vara delaktig i den utredning som gjorts över möjligheterna att ta emot flyktingar i Lovisa och Lappträsk. Frågorna har varit många och punkterna på agendan stora och viktiga. Det har handlat om känslan av samhörighet flyktingarna emellan, men också om hur flyktingarna blir en del av vårt samhälle. Det som vi normalt brukar kalla integrering.

Att integrera innebär att anpassa delarna till helheten, medan förhållandet är det motsatta då man inkluderar, anser Claes Nilholm, som är professor i pedagogik vid Malmö universitet. Han ser på saken ur skolperspektiv, men det samma gäller i hög grad även samhället i övrigt.

Idag integreras flyktingar allt för ofta när de i stället borde inkluderas.

Förväntar vi oss att alla tar seden dit de kommer eller kan vi också tänka oss att skapa nya, gemensamma seder? Slipar vi pusselbitarna tills de passar in i det halvfärdiga pusslet eller lägger vi pusslet på nytt med alla de bitar vi har och får eventuellt en helt ny bild som resultat?

Att samhället blir allt mer mångkulturellt även utan att man tar emot flyktingar är ett faktum. Antalet invånare med ett annat modersmål än finska eller svenska ökar hela tiden. Idag finns det cirka femhundra personer med ett annat modersmål i Lovisa. I Lappträsk är det fråga om ett hundratal personer.

Hur långt är vi beredda att gå när det gäller att anpassa helheten till delarna och skapa en gemenskap som är inkluderande även för dem som kommer utifrån – som har en annan bakgrund, ett annat språk, en annan religion eller andra värderingar?

Vilken roll vill kyrkan eller församlingen ta? Och hur är det med tredje sektorn, dit alla ortens föreningar hör? Eller med var och en av oss? Vi söker oss ofta till dem som är lika, men lär oss av dem som är olika oss själva, säger Claes Nilholm.

Hur är det? Vem skulle du ta med dig till en öde ö?

Camilla

(Texten ingick som kolumn i tidningen Östra Nyland 1.3.2014)