Se inte bort

(Flickr: eflon)

Vintern 2012 tog sig minnesjuka Eila ut från servicehemmet där hon vårdades. Under eftermiddagen vandrade hon omkring i Helsingfors utan värmande ytterkläder mitt i rusningstrafikens människomassa. Ingen stoppade henne, ingen erbjöd henne sin hjälp. Då Eila slutligen hittades var hon så svårt nedkyld att hennes liv inte längre gick att rädda.

Att någon går vilse ute i skogen och fryser ihjäl går ännu att förstå, men när det sker i en storstad mitt bland tusentals människor är det inte lika lätt att ta det till sig. Är det verkligen så här vårt samhälle har blivit? Eller var det ändå bara en engångsföreteelse, ett av flera olyckliga omständigheter bestående ödesdigert sammanträffande?

I vintras riggade HelsingforsMission upp dolda kameror och använde en skådespelare som likt Eila förvirrat vandrade omkring i nattlinne mitt i stan i minus åtta graders kyla. Situationen gick inte att missförstå, och tyvärr talar också det filmade materialet sitt alltför tydliga språk. Jag vet inte hur mycket som klippts bort, men under den tid som visas stannade inte en enda person upp för att fråga hur det står till.

Inte en enda. Bryr vi oss verkligen inte om en medmänniska ens då hon är i uppenbar nöd?

Eila är inte ensam. Det finns flera äldre som inte klarar sig själva, som inte vet vem de är eller vart de är på väg. Så illa som i filmen är det nödvändigtvis inte ändå. Det finns betydligt fler berättelser om hur till och med hela samhällen ställt upp för att leta i stället för att bara vända sig bort. Som den naturliga sak det också borde vara.

Det mänskligt goda visar också en liknande norsk film exempel på, där ett barn utan vinterrock sitter på en busshållplats mitt i Oslo. Det är tydligt att pojken fryser, han har varken rock, mössa eller vantar. Förvånande och glädjande nog blir han erbjuden allt från vantar och halsdukar till tröjor och rockar. Efter att ha iakttagit situationen en stund vill alla hjälpa pojken, både unga och gamla, män och kvinnor. Det finns alltså hopp.

Det sägs ibland att taxichauffören eller läkaren är den enda sociala kontakten för många äldre. Även om det kanske görs i en halvt skämtsam ton ligger det ett stort mått av sanning i påståendet. Vi hör ofta berättas om de glada pensionärerna som är aktiva med minst hundra olika saker, men den sorgliga sanningen är att ensamheten bland de äldre är betydligt vanligare än vi tror.

Ensamheten utgör en klar hälsorisk och på frågan om man kan dö av ensamhet är svaret ett entydigt ja. Att ständigt känna sig ensam ökar enligt undersökningar risken att dö i förtid med många procentenheter. Ensamheten gör att sömnen försämras, blodtrycket förhöjs samt att risken för minnesstörningar och depression ökar. Varannan dag begår en person över 65 år självmord i Finland. Orsaken är ensamhet.

Låt därför inte Eila vandra ensam – varken då hon gått vilse på stadens gator eller då hon sitter utan sociala kontakter i sitt hem.

Camilla

(Texten ingick som kolumn i tidningen Östra Nyland 27.3.2014)

Kaksin aina kaunihimpi, porukassa parempi?

Minulle kumppani on se, johon voin luottaa tiukan paikan tullen. Ja aina silloinkin, kun ei ole edes tiukka paikka. Kumppanuus antaa tilaa kahdelle, kahdelle ihmiselle, yhteisölle tai porukalle. Kumppanuus antaa jokaiselle osapuolelle jotakin. Parhaimmillaan kumppanuus on suhde, joka tuottaa lisää mahdollisuuksia, ideoita ja voimaa.

Jo pelkkänä käsitteenä kumppanuus vaatii paljon sopeutumista, itsensä likoon laittamista ja jopa omien ajatustensa avartamista. Mutta entä jos tämän kaiken viitsii tehdä? Minä uskon, että kumppanuus on loistava mahdollisuus jakaa omaa taakkaansa hieman ja toisaalta mahdollisuus oppia uutta, avartaa omia ajatuksiaan ja ehkä jopa muuttua hieman.

Meidän hankkeessa yhtenä päämääränä on saada Haminaan, Kotkaan ja Loviisaan omat toimivat kumppanuustalonsa. Olisi loistavaa, jos niissä toimijat puhaltaisivat yhteen hiileen ja auttaisivat toisiaan tarpeen tulleen. Isommat tukisivat pienempiään ja pienemmät toisivat vaikka hieman virkistystä isommille. Jokainen yhdistys ja toimija olisi tervetullut, haluttu ja sen toiminta mahdollistettaisiin ja sitä arvostettaisiin. 

Kumppanuustalossa tulisi vallita yhteisöllisyys. Sellainen henki, että jokainen tuo oman kortensa isoon kekoon. Kumppanuustalossa pitäisi olla sellainen toimintakulttuuri, että kaikkia käyttäjiä kuunneltaisiin, kunnioitettaisiin ja jokaisen mielipide olisi tärkeä, vaikka se ei aina vastaisikaan omaa mielipidettä. Monimuotoisuutta arvostettaisiin ja erilaisuutta pidettäisiin rikkautena.

Näinhän se varmasti menee, ainakin silloin kun oman kumppaninsa saa itse valita. Kumppanuustalo on kaikille toimijoille avoin, joten kumppania ei ehkä pääsekään valitsemaan. Ei anneta pikku seikkojen haitata. Kunnioitetaan toisiamme ja pyritään suhtautumaan kaikkiin kuin kumppaneihin.

Eikös porukassa olisi kuitenkin parempi?

Hanna

Delarna som bildar helheten

(Flickr: gosheshe)

Om du måste tillbringa en månad på en öde ö, vem skulle du ta med dig då? Stanna upp en stund och fundera på saken.

Idag hittar man knappt en beskrivning av de största trenderna för år 2014 utan att stöta på orden samhörighet, gemenskap eller samverkan i någon form. Det gäller såväl affärsvärldens strävanden efter högeffektiva lösningar genom partnerskap och samverkan som den mer idylliskt uppmålade bilden av en gemenskap och samhörighet som hör ihop med vårt boende eller vår miljö.

På större tillställningar sätter vi oss gärna vid samma bord som de trygga arbetskamraterna och läser man tidningarnas kontaktannonser söks ofta likasinnade vänner eller partner. De som åker husbil hälsar på varandra – inte bara av artighet, utan för att man hör ihop och delar liknande erfarenheter. Vi-känslan är stark och den driver oss i fler situationer än vi tror.

Jag har under årets första månader fått vara delaktig i den utredning som gjorts över möjligheterna att ta emot flyktingar i Lovisa och Lappträsk. Frågorna har varit många och punkterna på agendan stora och viktiga. Det har handlat om känslan av samhörighet flyktingarna emellan, men också om hur flyktingarna blir en del av vårt samhälle. Det som vi normalt brukar kalla integrering.

Att integrera innebär att anpassa delarna till helheten, medan förhållandet är det motsatta då man inkluderar, anser Claes Nilholm, som är professor i pedagogik vid Malmö universitet. Han ser på saken ur skolperspektiv, men det samma gäller i hög grad även samhället i övrigt.

Idag integreras flyktingar allt för ofta när de i stället borde inkluderas.

Förväntar vi oss att alla tar seden dit de kommer eller kan vi också tänka oss att skapa nya, gemensamma seder? Slipar vi pusselbitarna tills de passar in i det halvfärdiga pusslet eller lägger vi pusslet på nytt med alla de bitar vi har och får eventuellt en helt ny bild som resultat?

Att samhället blir allt mer mångkulturellt även utan att man tar emot flyktingar är ett faktum. Antalet invånare med ett annat modersmål än finska eller svenska ökar hela tiden. Idag finns det cirka femhundra personer med ett annat modersmål i Lovisa. I Lappträsk är det fråga om ett hundratal personer.

Hur långt är vi beredda att gå när det gäller att anpassa helheten till delarna och skapa en gemenskap som är inkluderande även för dem som kommer utifrån – som har en annan bakgrund, ett annat språk, en annan religion eller andra värderingar?

Vilken roll vill kyrkan eller församlingen ta? Och hur är det med tredje sektorn, dit alla ortens föreningar hör? Eller med var och en av oss? Vi söker oss ofta till dem som är lika, men lär oss av dem som är olika oss själva, säger Claes Nilholm.

Hur är det? Vem skulle du ta med dig till en öde ö?

Camilla

(Texten ingick som kolumn i tidningen Östra Nyland 1.3.2014)